För vem?

Helt plötsligt undrar man vart fan man är påväg. Vilka drömmar som är mina och vilka drömmar jag håller på att uppfylla åt andra. Det är så fruktansvärt lätt att dras med av andras idéer att det tillslut blir omöjligt att skilja på verklighet och bitterljuv sanning. Jag är inte orolig. Om pengar är lycka så blir jag rik, trots att jag följer min egen väg. Om inte, så tror jag att mina egna val förr eller senare skapar mig det liv som det är meningen att jag ska leva. Jag är tacksam för all inspiration människor i min närhet har gett mig, men det är jag som måste gå vägen, och jag tänker inte spendera år på att gå åt fel håll. Även om det hade varit rätt för någon annan. Jag vill att ni ska vara stolta över mig, men inte för att jag gjorde som ni sa, utan för att jag skapade något unikt helt själv, en egen dröm och en egen väg. Jag respekterar att ni inte tror på det, och jag uppskattar om ni respekterar att jag gör det. För om jag inte gör det för mig själv, kommer jag med all säkerhet ångra det senare. Jag är inte rädd för framtiden, jag välkommnar den. Det är nu jag har chansen, det är nu jag är fri. Borde vara fri. Det är nu livet börjar, och det är nu det är meningen att man själv ska ta ansvar för sitt liv och göra det man verkligen vill. Det låter klyschigt, och jag vet att alla tänker likadant, men jag tänker inte bli något undantag. Jag har läst tillräckligt många böcker om hur det går för folk som offrar sina liv för andras drömmar, som ändå aldrig går i uppfyllelse.   Jag kanske misslyckas, men det kan man väl göra med allt? Är 120% säker på att man har större chans att lyckas i livet om man satsar på  något man verkligen tror på istället för något man borde.
Ibland känns det som jag sålt min själ. För bra betyg, för framgång, framtid och uppskattning. Jag har mått dåligt, fått skavsår av mitt liv, känt mig kvävd, instängd, inglasad. Har velat flyga, bort och iväg, och drömt om ett liv någonstans där det är lugnt. Bort från konsumtionshets, människor med dåligt självförtroende och uppmärksamhetskomplex, från krav och från ett samhälle där människor delas in i grupper utifrån hur falska de klarar av att vara.  Jag har drömt om ett litet hotell vid någon vit strand där pengar inte har någon betydelse och där människor älskar varandra, är glada , fördomsfria och lever livet lite sådär allmänt. Jag skulle bo i en vit blommig sommarklänning, servera ananasdrinkar, skriva romaner i solnedgången och bjuda gäster på nyskriven livemusik.  Jag skulle gå barfota längst strandkanten och skratta åt det liv jag trodde jag ville ha, och inse att det här är allt som behövs. 

Det är en dröm, och kanske är det skrattretande, fåfängd och omöjlig att uppfylla. Men jag tillåter mig själv att drömma, att andas och tänka på att det finns alternativ. Att det inte bara finns en väg, att man inte måste hålla andan, dyka ner i djupet och låtsas att man trivs. Kanske är det så, att det bara är en dröm, men kanske kan jag också få den att bli verklighet. Iallafall nästan. Om jag verkligen vill. 

Var tvungen att lätta mitt hjärta.
2011-05-28 @ 19:27:52 Permalink Clara, världen och kärleken Kommentarer (0) Trackbacks ()


RSS 2.0