Att rensa ut hjärnans slaggprodukter och bli påmind om hur det känns att vara levande.

Har precis avslutat en timme långt träningspass till tonerna av årets bästa dansmusik-lista på ett stulet spotifykonto. Flåsade målmedvetet till träningscykelns "cykla upp för uppförsbacke och cykla ned för nerförsbacke"-program och blev återigen påmind om hur bra det får mig att må. Salig av träningsendorfiner lagade jag sedan en lyxmiddag bestående av ungsbakad lax, vitlöksfrästa champinjoner i en grönsaksröra stekt i citron och med en touch av ingefära. Till det serverades avokado och couscous med citrusknorr. Efter att ha ätit mig riktigt mysigt mätt för första gången på säkert tre veckor plockade jag sedan fram en utav de fem liter glass som inköptes i onödan och fick stå övergivna och frysa i frysen då de egentligen skulle serveras till mina födelsedagsmiddagsgäster. Jag är väl helt enkelt en dålig värdinna, men allt ont för något gott med sig, nu har jag glass så det räcker till 2012, året då vi alla ska dö.

 

Jag kom på att jag inte alls har något särskilt emot att dö, sålänge alla andra gör det samtidigt. Man lär inte märka när det väl händer, och kvar på jordens yta finns det inte heller någon som sörjer min bortgång. Hoppas att nästa generation av existens sköter affärerna bättre.

 

Iallafall så ska jag ägna min resterande tid åt att må bra, hitta tillbaka till mitt själsliga lugn, och helt allmänt leva livet. Låter som en klysha. Men hur många hade egentligen ett makabert orginellt nyårslöfte i år, bland de 6000000000 människor som samtidigt ( fast på olika tider trots att det egentligen var samma tid ) stirrade på stjärnorna och trodde att de precis lovat någonting nyskapande? Please tell me.

 

Dagens träningspass rensade ut så mycket gammal trötthet från min kolahjärna att jag nu tillochmed förutom att ta tag i mitt liv även tänker ta tag i mitt rum. Det är verkligen på tiden att jag gör det, kommer inte ens igenom på den provisoriska stig jag skottat upp för några veckor sedan. När jag städat rummet kommer allt kännas bra igen, för då kan jag vara där inne med gott samvete och dessutom trivas på köpet, istället för att få en släng av ångest så fort jag befinner mig på 10 meters avstånd från denna soptipp. Kanske tillochmed tar och målar en tavla, räknar matte eller gör färdigt mitt projektarbete när jag ändå är i farten.

 

Men det jag egentligen ville säga med allt det här hippettjafset var ; träna! Jag har precis förvandlats från en seg zombie till en hurtfrisk innovatör, och det tog mindre än en timme. Eller ja, drygt en timme för att vara helt ärlig. Men ja. Jag kan nog stå ut med mitt nyårslöfte om att träna mer. För den här gången. Kanske för alltid!

 

2011-01-06 @ 17:46:11 Clara, världen och kärleken Permalink


Kommentarer


Namn:
Glöm mig inte!

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Jag har en egen hemsida:

Skriv rakt från hjärtat:

Trackback